att vara ihop med en pokerspelare

 Att vara sambo med en kille som spelar poker är inte alltid en dans på rosor men det har väl ingen trott heller antar jag ;P många kanske inte ens har en susning  om vad det innebär. Nu pratar vi om att spela på proffs nivå. 

Först å främst så blir det väldigt mycket tid framför datorn. Nu snackar vi flera timmar i sträck, typ 10-12 timmar. Jag känner mig ofta ensam trots att han är hemma. Han har inte alltid tid att gå ifrån för att sitta bredvid mig å käka middag utan det gör han vid datorn å jag vid tvn. Sen har jag försökt förstå att det krävs en enorm koncentration för att spela så många timmar. Så nu fattar jag att jag kan förstöra hans "flow" om jag frågar en sån enkel fråga som om han vill ha vatten typ.. så det krävs fokus från båda håll. Hans fokus på spelandet och en jävla massa tålamod från min sida. 

Sen har man den tanken i huvudet att man vet ju aldrig om det kommer gå bra eller dåligt. Det är riskabelt att ha det som yrke. Man funderar på framtiden såklart. Men jag brukar tänka såhär. Att det är inte många länder som har det så bra som sverige. Vi får ju fan allt gratis. I usa och massa andra länder får du spara till allt. Så man lär ju inte dö direkt om det skulle gå åt pipsvängen. Man måste ju faktiskt spela för att vinna och varför inte förena nytta med nöje? 

Sen får man resa väldig mycket, om man vill det såklart. Poker spelas ju över hela världen. Man kan välja om man vill spela om resor. Det är ju andra gången ludde vinner en bahamasresa nu. En till grej som är bra är att det är väldigt fritt. Man kan jobba vilken tid på dygnet man vill och ludde har aldrig varit en morgonmänniska så tur för han ;) 

Ja nu kanske ni fick en liten inblick i våran tillvaro. Vi är väldigt duktiga att ta vara på ledig tid tillsammans. Då är vi bara med varandra och käkar kanske på restaurang å ser film å pratar om allt mellan himmel å jord. Sen har vi varit ihop i över tio år så det gör väl sitt också. Jag hade nog haft svårt för denna livsstil om vi hade träffats nyligen. men just nu känns det bra så de är bara å köra. :)

leva länge

Alltså jag kan verkligen dela mig själv i två delar. Ofta har jag delade meningar om saker å ting. En del av mig tycker en sak och en annan del helt tvärtom. Ja iallafall, till saken..

Är grejjen med livet att man ska försöka leva så länge som möjligt? Det skrivs å sägs överallt att man måste leva sunt å aktivt för att få ett långt liv. Men jag känner att jag kanske inte vill leva tills jag är hundra år eller ens 90. Ska man som människa va beredd att offra hur mycket som helst för ett långt liv? Är ett liv med ångest, bantning, självhat och massa förbud bättre än ett kort liv med njutning, livsglädje och att man är nöjd över sig själv? Hur många har inte gått på ett kalas och tänkt typ fan nu sabbar jag min bra bantningsvecka. Eller har ångest efteråt över det man vräkt i sig.   Allt detta är så jävla tragiskt och det är vi tjejer själva som har gjort det på de här viset. 

Samtidigt vill jag gå ner 30 kg å se ut som ett muskelpaket. (Om ja ska överdriva lite) Samtidigt är jag beredd att offra allt gott och den dagliga njutningen av mackan när man kommer hem efter jobbet. De som är sjukt är ju att jag inte ens hatar mig själv. Jag har aldrig skämts över mitt utseende. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Jag har alltid tänkt att ja de här är jag ta det eller stick. Jag lever aldrig på vad andra tycker. Det måste verkligen vara asjobbigt att tänka på vad andra tycker jämt. Ändå är jag också i den här spiralen av hets. 

Ja de kanske är därför jag aldrig lyckas åstadkomma någonting i viktväg :P jag tänker typ att de är fan inge liv å leva å gå runt å tänka på vad jag äter jämt å ständigt när "fällorna" finns överallt även om man inte skulle va sockerberoende..  ja som sagt man är delad i två delar... 

recept

Härom veckan så kom frågan upp om man använder recept när man lagar mat. Vissa gjorde alltid det och vissa inte. Mamma har aldrig gjort det och jag gör inte det heller. Så det har jag nog fått från henne. Koka soppa på en spik, det mottot stämmer på mig.. får alltid till godaste maträtterna när jag inte tycker att jag har nått hemma. Konstigt nog ;P Man läser ju recept och kollar i kokböcker å sånt för tips. Men sen kommer man ihåg dem utantill och lägger till eller tar bort saker. Man vet ju ungefär vilka kryddor å sånt som passar till vad. Vilken typ är ni? Recept eller inte? Jag kan tycka att det måste bli väldigt mycke samma samma om man alltid går efter recept, eller? :)

 
RSS 2.0