Kärlekskneget
Jag känner ba att ni måste läsa detta 🙂 fortsätt läs via länken om ni vill..
Klassikern: ”Bakom varje framgångsrik man står en (vad det nu var, mindre lyckad hur som helst) kvinna”. Uttjatat och simpelt. Men vi börjar där. Vad menade de egentligen?
En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i.
Det är kärlek.
Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.
Det är kärlek.
Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.
Vi har länge diskuterat det obetalda hemarbetet som kvinnor utför. Ni vet, diska, städa, ta hand om barn, tvätta bla, bla. Men nu kommer finally disskusionen om KÄRLEKSKNEGET. När vi tittar på de nära tvåsamma relationerna mellan män och kvinnor gör det ont. Det är lätt att se att chefen och du inte sitter i samma båt liksom. Men hur hade det vart om du faktiskt älskade honom, levde ihop med honom, hade köpt den där jävla båten för era gemensamma pengar? Not so easy wifey. Och guys, hur känns det att fatta att du är chefen? Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel.
Det som gör det så svårt är att det är så nära. Ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet är man alltid ensam. Samtidigt organiserar sig kvinnor hela tiden för att ventilera och diskutera strategi. Det som kallas tjejsnack, gossip, girltalk, tjatter osvosv.
Ni vet när man träffar en tjejpolare (sjukt ord) och frågar: ”Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?”
Så svarar de fan alltid: ”Jomen, det har blitt bättre”.
Det där bättre-blivandet kan ses som tecken på en maktkamp. (Alltså det kan också såklart ses som att män är djur hähä). Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera planerar sin tid så att de kan ses ibland, eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen.
Det där bättre-blivandet kan ses som tecken på en maktkamp. (Alltså det kan också såklart ses som att män är djur hähä). Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera planerar sin tid så att de kan ses ibland, eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen.
Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för på att ”han ska börja bry sig om saker”. Bli en jävla lagspelare. Men hur säger man till någon, att ”jag vill att du ska vilja göra det här för mig/för oss?”. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig. Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten.
Västvärldens wifeys (inte alla såklart) har trots allt relativt goda möjligheter att försörja sig ekonomiskt, vi kan skilja oss och vi har samma (nästan) juridiska rättigheter som män. Det finns (än så länge) många välfärdsfunktioner kvar som bevisligen gynnar kvinnor. Så varför består patriarkatet? Vilken är egentligen den historiska form av kvinnoförtryck vi i Sverige lever under idag? Det finns ingen solklar definition och förklaring. Socialistiska feminister har snöat på arbetet, det obetalda at home och det underbetalda på marknaden. Radikalfeminister har snöat på sexualitet, heteronorm och mäns våld. Jag snöar typ på allt.
Hur som helst är det orättvist, ovärdigt och heart-breaking att vi inte ens när vi älskar varandra kan leva på ett vettigt sätt. Men när vi har konstaterat rötenheten måste vi gå vidare. Vad händer om vi drar lite större politiska växlar på det här?
Anna Jonasdottir formulerade på nittiotalet en marxistisk utsugningsteori om hur det manliga kollektivet systematiskt tillgodogör sig kvinnors ”kärlekskraft”. Jonasdottir säger själv att begreppen ”kärlekskraft” eller ”lovepower” eller ”lovelabour” kanske inte är briljant, men skit i det. Det som menas är känsloarbetet jag förklarade innan. Frågan går alltså utöver bara sexualitet, den går utöver de ekonomiska förhållandena och startar i nåt man kan kalla typ ”den sociala organiseringen av kärlek”.
Alltså, kvinnor ger sin kärlekskraft, gratis och mer eller mindre frivilligt, till män vilka exploaterar den. Jonasdottir hävdar att mötet och relationen mellan kvinna och man i en kärleksrelation går att förstå ungefär som relationerna på en köp-och-sälj-marknad. Kvinnan äger sin förmåga att älska, och hon kan ”ge” bort den. Ändå förekommer det tvång i situationen. Kvinnor ”behöver” älskas av män, status, värde och materiella fördelar uppnås fortfarande via män. Kvinnor saknar kontrollen över villkoren för kärleken. Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!). När kvinnan besitter ”the power of love” besitter mannen ”the power over love”. Vad som då uppstår är en power-struggle, en könad maktkamp över villkoren för kärleken och organiseringen av den. Med risk för sjuk upprepning, men jag vill så satans gärna vara begriplig: det som produceras är då alltså kärlekspraktik, det vi gör när vi älskar. Och makten över produktionen, har det manliga kollektivet. BOOOM GÖR SLUT GENAST! Nä ba skoja, eller?.
Det hela är tyvärr inte så enkelt som att kvinnor bara slutar utföra den här typen av arbete. Vi kan inte bara lämna över, för det finns liksom ingen att lämna över till. Våra liv blir, precis som männens, också jobbigare om vi bara slutar. Vi måste dela. Och ja, kvinnor är i regel bättre på de här sakerna. Precis som att folk som tränar regelbundet har bättre kondition än andra. Det finns ingen naturlig kärlek-och-omsorgsfunktion fastklistrad på livmoderväggen som kvinnor utsöndrar lika naturligt som män när de dödar djur eller räknar pengar. Allvarligt, ni hör ju. Det räcker. Det är klart att det inte bara är pissigt att göra saker av kärlek (det kan ju va alldeles... alldeles underbart). Problemet är att vi inte får detsamma tillbaka.
? För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Vi vill ha relationer. Vi vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Det är sjukt kefft att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i sin egen relation, utan att man är styrd av struktur.
Jonasdottir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”.
Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Deal with it.
Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Deal with it.
ensammammaroker.blogspot.se/2016/03/om-karlekskneget-vastvarldens-wifeys.html?m=1
