Är grejjen med livet att man ska försöka leva så länge som möjligt? Det skrivs å sägs överallt att man måste leva sunt å aktivt för att få ett långt liv. Men jag känner att jag kanske inte vill leva tills jag är hundra år eller ens 90. Ska man som människa va beredd att offra hur mycket som helst för ett långt liv? Är ett liv med ångest, bantning, självhat och massa förbud bättre än ett kort liv med njutning, livsglädje och att man är nöjd över sig själv? Hur många har inte gått på ett kalas och tänkt typ fan nu sabbar jag min bra bantningsvecka. Eller har ångest efteråt över det man vräkt i sig.   Allt detta är så jävla tragiskt och det är vi tjejer själva som har gjort det på de här viset. 

Samtidigt vill jag gå ner 30 kg å se ut som ett muskelpaket. (Om ja ska överdriva lite) Samtidigt är jag beredd att offra allt gott och den dagliga njutningen av mackan när man kommer hem efter jobbet. De som är sjukt är ju att jag inte ens hatar mig själv. Jag har aldrig skämts över mitt utseende. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Jag har alltid tänkt att ja de här är jag ta det eller stick. Jag lever aldrig på vad andra tycker. Det måste verkligen vara asjobbigt att tänka på vad andra tycker jämt. Ändå är jag också i den här spiralen av hets. 

Ja de kanske är därför jag aldrig lyckas åstadkomma någonting i viktväg :P jag tänker typ att de är fan inge liv å leva å gå runt å tänka på vad jag äter jämt å ständigt när "fällorna" finns överallt även om man inte skulle va sockerberoende..  ja som sagt man är delad i två delar...